I Sverige
uppstod finnskogar
på många håll.

Det var kriget, missväxten och farsoterna som på 1500- och 1600-talen fick tusentals att lämna sina hemtrakter i finska Savolax. På svenska sidan av riket fanns gott om plats och förutsättningar för ett bättre liv. Kungen lovade stora marker och flera års frihet från skatt, bara inflyttarna odlade upp sin mark i de djupaste skogarna. Skogsfinnarna, som de kom att kallas, var experter på att få karga områden att blomstra genom svedjebruk.

Det var viktigare att bruka än att äga och det präglade de flesta av livets överenskommelser. Att flytta mellan gårdar och till nya trakter var en del av livsvillkoren. Många sökte sig med tiden till norra och västra Värmland.

HÖGER
Savolax och Värmland utmärkta. Ursprungskartan är från tidigt 1600-tal.

Skogsfinnarnas kunskaper om naturen gav dem en särställning i stormakten Sverige. Ett exempel är när den svenska kolonin skulle etableras i Nordamerika i mitten av 1600-talet. Då värvades – och tvångsvärvades – skogsfinnar för att bryta nya bygder på andra sidan havet. Av den amerikanska ursprungsbefolkningen kom skogsfinnarna att kallas ”de som är som vi”, medan andra benämndes ”de som inte är som vi”.

HÖGER
Finskspråkig lägeskarta över en del av kolonin Nya Sverige (Uusi-Ruotsi).