Någon skorsten finns inte i rökstugan. Under eldningen samlas istället röken under innertaket, som är isolerat med flera decimeter jord. När värmen lagrats i sten och trä trycks röken ut via självdrag genom en lucka i taket. Innertaket och övre delen av väggarna är täckta av sot, nedre delen renskurad. Tekniken ger en behaglig och omfattande värme som varar dygnet runt, trots att ugnen bara eldas några timmar per dag.

Bistra vintrar förr fick rökstugorna hysa inte bara tiotals familjemedlemmar, drängar, pigor …  utan också höns, hundar, katter och kanske hushållsgrisen.

Tidigt uppstod konflikter om skogen. När järnbruken etablerades behövdes skogen till kol och sedan ville sågverken ha virke. Statsmakten försökte gång på gång reglera och minska svedjandet, men röken och hettan fortsatte i långa tider att lägga sig över delar av Värmland.

Träden fälldes vid midsommar, kanske med en stark vind som hjälp till såg och yxa. I ett eller två år låg de och torkade innan elden släpptes lös.  I mossan, riset och den torra veden fick den snabbt fäste. Brandgator begränsade svedjan och med blöta granruskor hölls lågorna i schack. Rågkorn kastades ut redan innan askan svalnat. Skörd  blev det året därpå. Därefter såddes vanligen rovor och så småningom blev odlingen till bete för djuren. Sedan tog skogen över igen.

Somliga gårdar övergavs och förföll. Andra överläts till närmaste hembygdsförening. Några blev åter skog. Men helt öde blev det aldrig i finnskogen. Det här är Kvarntorp förr och nu.