För att överleva i finnskogen krävdes många olika färdigheter. Inte minst av kvinnorna.

Husdjuren var en grund för gårdens hela ekonomi, då smör, ost och kött kunde bytas mot reda pengar. Skogsfinnarnas förmåga att hålla djur på naturliga, magra betesmarker, självväxta ängar och myrslåtter var vida känd. Det hände att svenska bönder sände sina kor upp till den karga finnskogen som ”skötedjur” när betet tröt nere i de bördiga dalarna.

Vissa finngårdar i skogen hade ett högre välstånd än de svenska bondgårdarna. Andra tog sig aldrig ur fattigdomen.

HÖGER
Fårklippning.

Vissa år slog skörden fel och svälten tar vid.

HÖGER
Sommaren 1911 var korna ovanlig magra och svaga till följd av stark torka och brist på bete.

Den stora
avfolkningen.

Det här är Mangens finnskola på utflykt i mitten av 1920-talet. Barnen på bilden talar hellre svenska än finska. De tillhör den generation där många ska flytta till tätorter och städer och till en annan sorts frihet. Den ria som skymtar på en sluttning i bakgrunden kommer att säljas som ved till Stockholm.

Den sista finnskolan i Värmland läggs ner på 1950-talet. Då har också det finska språket försvunnit från bygderna.

Somliga gårdar övergavs och förföll. Andra överläts till närmaste hembygdsförening. Några blev åter skog. Men helt öde blev det aldrig i finnskogen. Det här är Kvarntorp förr och nu.

Kvarntorp 1899.

Kvarntorp 2020.